Förlossningsberättelse
För en vecka sedan, onsdagen den 16 oktober när jag var i vecka 40+6 började min förlossning på riktigt. Jag hade inte sovit ordentligt sedan natten mellan lördag/söndag pga regelbundna sammandragningar och förvärkar, vilket gjorde att jag var helt slut, men åkte ändå på mitt rutinbesök på MVC kl.14 den dagen. Väl där tyckte hon att jag skulle gå upp till förlossningen och be om en check om hur det stod till och om jag öppnat mig mer och få lite värktabletter. Barnmorskan där ansåg dock att det inte var dags för någon förlossning ännu, men att livmodertappen var lite mer mogen än sist de kollade. Så vi åkte hem och inväntade vad som skulle ske härnäst. Framåt kvällen började dock värkarna att ändra karaktär och jag härdade ut så gott jag kunde hemma med hjälp av citodonen jag fått tidigare på dagen, men när varken de, varmt bad eller hyperventilering hjälpte mot de allt kraftigare och tätare sammandragningarna/värkarna så ringde vi till förlossningen och vi fick direktiv om att åka på en gång. På vägen till Norrköping hann jag ha en hel del värkar, men rumpvärmen gjorde lite nytta och dämpade lite utav smärtan. Vid ca halv elva på kvällen kom vi in på ett undersökningsrum på förlossningen och då var jag öppen 3 cm, tappen mogen och värkarna kom tätt. Vi fick beskedet "jaha ni, det ser ut som att ni ska ha barn! Så ni får stanna kvar här för om några timmar ska ni bli föräldrar". Beskedet kändes overkligt! Var det verkligen dags? Var det på riktigt denna gången?!
Vi fick komma in på ett förlossningsrum där de gjorde ännu en undersökning samt kopplade på CTG för att se bebisens hjärtslag samt mina värkar. Jag var helt slut efter att ha varit konstant vaken i två dygn, eller okej jag slumrade en timma före MVC-besöket på eftermiddagen men det räknas ju knappt.. Jag fick smärtlindring genom lustgas i väntan på att jag skulle öppna mig mer och att förlossningsförloppet skulle utvecklas. Lustgasen blev snabbt min bästa vän, trots att jag efter 9 månaders nykterhet kände mig askalasfull innan jag lärde mig hur jag skulle använda den hehe.. Med hjälp av lustgasen kunde jag halvslumra mellan värkarna som kom med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig i dryga minuten, så jag hann inte vila så mycket men ändå kändes det underbart att få känna lustgasruset och slappna av lite.
Timmarna flöt på och jag öppnade mig centimeter för centimeter. Jag fick sitta på pilatesboll, gå med gåstol, vicka på höfterna som om jag åkte slalom och stå på alla fyra i förlossningssängen - allt för att bebis lättare och snabbare skulle komma ner i "kanalen". Under en kraftig värk gick vattnet. Ingen tvekan om saken trots att Niklas och jag var ensamma i rummet just då. Jag fattade direkt vad som hände och det kändes som om en gigantisk vattenballong exploderade inom mig och sedan bara forsade vattnet ut. Sjukt lustig känsla! Efter att vattnet gick blev värkarna ännu starkare och jag valde att ta en Epidural samtidigt som jag fortsatte med lustgasen.
Krystvärkarna började komma och det kändes att det snart var dags för bebis att titta ut, men jag var sååå trött efter att ha varit vaken i ca tre dygn med bara kortare stunders vila. När barnmorskan sa att man kunde se huvudet fick jag lite extra energi, men pga epiduralen försvagades värkarbetet och jag fick värkstimulerande medel. Jag fick dra i en handduk medan först en barnmorska och sedan Niklas drog i andra änden för att få ytterligare kraft i krystandet. Dock hjälpte inte det och till slut säger min barnmorska "Nu ska du få lite hjälp för barnet behöver komma ut nu!" Jag fick panik och började hyperventilera i lustgasen, vilket gjorde att jag blev lika groggy som på en fest efter alldeles för mycket drinkar och shots. Jag trodde nämligen att de skulle ta ut bebisen med kejsarsnitt, något jag absolut inte ville.. In kommer massa folk: läkare, barnmorskor, undersköterskor och en läkarstudent. Jag hade panik och fattade ingenting! Sen säger läkaren att de kommer att använda sugklocka, inte kejsarsnitt.. Jag blev lite lugnare, men sugklocka var något jag var rädd för också då jag hört och läst att man spricker väldigt lätt vid ett sånt ingrepp. Jag är rädd, ledsen, jag spänner mig och innan jag hinner säga varken bu eller bä kommer nästa krystvärk som jag missat att ta lustgas till pga allt rabalder som uppstod med allt folk som kom in i rummet. En krystvärk utan smärtlindring av lustgas är inte rolig kan jag lova då epiduralen avslutades två timmar tidigare!
Sugklockan hinner precis sättas på plats tills nästa krystvärk kommer och jag tar i för kung och fosterland samtidigt som läkaren drar åt sitt håll. Jag hinner tänka - "hellre sugklocka än kejsarsnitt!" Jag känner hur huvudet kommer ut samt att nästa värk kommer nästan direkt så på två drag med sugklockan är bebisen ute. Jag hör ett gallskrik och till mig läggs en liten flicka som är lika chockad som sin mor. Jag började storgråta av lycka direkt när jag såg henne och glömde allt vad värkar, bristningar och sugklocka var.. Det lustiga är att jag under hela förlossningen väntade på att den där obeskrivliga smärtan, de haglande svordomarna och känslan av att vilja ge upp skulle komma, men det kom aldrig.. Jag hade förväntat mig att det skulle göra mer ont att föda barn? Fast kanske fungerade min lustgas och Epidural såpass bra att jag kom hyfsat lindrigt undan? Vad vet jag?
I alla fall, i graviditetsvecka 41+0 kl.12.00 den 17 oktober 2013 kom vår lilla Melissa till världen. 50 cm lång, 3330g tung och det vackraste lilla barn jag någonsin sett!
