25+3

Senaste tiden har jag fått lite frågor angående hur länge vi försökte innan vi blev gravida. Så här kommer min berättelse om det. 
 
För ett år sedan kom vi hem från vår semester på Cypern och det var då vi började prata framtid och familj på allvar. Första beslutet var att sluta med P-pillren för att "ta bort målvakten" så att säga. Det tar sedan ett tag för 8 år av hormonintag att gå ur kroppen och komma tillbaka till en hormonfri balans. Sen har väl vi aldrig direkt försökt att bli gravida, det vill säga vi kollade inte när ägglossning skulle ske etc. Istället slutade vi att inte försöka! Skulle det ske så var det meningen helt enkelt. Vi började också att gå på rad/parhus-visningar då vi inte ville uppfostra ett barn mitt inne i en stad som blev allt mer stökig med två olika pistolskjutningar bara 100 m från vår lägenhet.
 
Under hösten mådde jag inte så bra då jag slutat mitt jobb som utredningssekreterare och sökt mig in på en masterutbildning på universitetet, vilket jag ångrade rätt snabbt. Därefter började en lång process av jobbsökeri och x antal intervjuer som fick mig att må allt sämre. Jag ville ju bara ha ett jobb! Hur svårt kan det vara? Svårt!! I alla fall när kommunernas budget är slut och inga av de utlysta vikariaten jag intervjuats för tillsattes. 
 
På jobbfronten gick det dåligt och jag fick stanna kvar på utbildningen ett tag till. Kärleksfronten blomstrade däremot och den 5 september tog jag mig äntligen mod till att fria. Några dagar senare skrev vi kontrakt på det parhus vi idag bor i. I slutet på september började Niklas och jag en viktnedgångstävling mot varandra, den som vann skulle efter tävlingen slippa hushållsarbete i en månad. I oktober fick jag för mig att jag var gravid då jag fick de klassiska symtomen, men det visade sig vara en skengraviditet alternativt ett tidigt missfall (jag vet inte). Månaderna flöt på och efter ett tag kändes utbildningen bättre, jag trivdes i klassen men kurserna kändes fortfarande lite fel för mig som socionom. Mina förväntningar på utbildningen uppfylldes inte. Jag gav mig in i jobbsökarfas två, denna gång mer kräsen vad gäller de tjänster jag sökte. Jag ville ha en fast tjänst och det skulle vara ett socionomjobb! Lyckades jag? Yes! I december blev det klart att jag i januari skulle börja min nya fasta tjänst och i samband med det hoppade jag av utbildningen och tog ledigt i några veckor. Under dessa veckor förberedde jag mig för det nya livet samt packade upp hela vårt bohag i vårt nya hem. Viktnedgångstävlingen avslutades och jag vann med mina -10kg. 
 
I januari 2013 kände jag mig som en ny människa; lyckligare än på länge, kroppen var i bättre form, vi bodde i ett jättefint parhus och vi hade en trygg ekonomi med var sin fast anställning. Någonstans tror jag att det var mitt inre lugn som gjorde att vi senare under januari faktiskt blev gravida. Hösten hade varit kaos och när lugnet lade sig så föll de sista bitarna på plats. Personligen tror jag inte att man lättast blir gravid för att man försöker gång på gång på gång och matchar ägglossning, utan den viktigaste biten är att man innerst inne mår bra och är i balans. Kroppen är en fantastisk skapelse som man inte kan ljuga för, den känner av hur man mår.. Så fort jag kom i balans så lyckades vi bli gravida utan att egentligen försöka, vi hade bara tagit bort "målvakten".. Ärligt talat trodde jag faktiskt att det skulle ta längre tid att bli gravid, men efter drygt 6 månader utan preventivmedel fick vi vårt plus på stickan.. 
 
Nu har det alltså gått ett år sen sista p-pillret togs och om 2 dagar firar vi 2,5 år som par, om 2 månader firar vi 1 år som förlovade och om ca 3,5 månad kommer vår nya familjemedlem! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0